JCO - tillkomsten av Bellefleur

Utdrag ur Joyce Carol Oates Dagbok 1973 – 1982, som beskriver processen att skriva romanen Bellefleur.

11 juni 1978. … Tankar i vår paradisiska sommarträdgård: en mycket stor roman i tre delar, Bellefleur/Mahalaleel; den första delen återgiven som en fullständig fantasibild (som något som skulle kunna passa för ett mycket litet barns föreställningsvärld), den andra delen mer realistisk och den tredje nästan naturalistisk då Germaine stiger ut i en vuxen människas medvetande. Jag föreställer mig exakt 1000 sidor, 333,3 sidor i varje roman. (Oates, s 296)

2 juli 1978. Under flera timmar igår & sedan dessutom idag på förmiddagen har jag till sist ägnat mig åt att skissa upp Bellefleur. Och gjort anteckningar om personerna, om händelser, teman, motiv. Korshänvisningar. Familjens bakgrund. Härstamning, släktträd. Den horisontella handlingen (i nutid), det vertikala rutnätet. Uppiggad. Men jag vill gå långsamt fram. Kanske inte börja med själva skrivandet förrän i september. … jag måste redan ha anteckningar till 1000 sidor. Det är så underbart, så överdådigt att få fördjupa sig i ett arbete som är så sammansatt och så utmanande att det kommer ta mig ett år eller mer att slutföra. Jag måste ta det långsamt med Bellefleur. Det är hela tanken med Bellefleur. (Oates, s 300)

3 juli 1978. Bellefleur, Bellefleur. Förtrollande, skrämmande. … Jag tänker mig 800 sidor. Mer eller mindre uppdelade i fyra avsnitt. Ett för varje ”år” av Germaines liv. Varje avsnitt ska omfatta cirka tio ”kapitel” eller samlingar med röster. …(Oates, s 300)

Drömmar virvlade omkring. Bellefleur. ”Rygga inte tillbaka för att röra vid ett lik”, var en speciell tillsägelse i något nu bortglömt fragment av en dröm. Mitt undermedvetna, hur det nu är, är verkligen aktivt när det gäller den nya romanen, men vad det har att erbjuda är … tja, mycket underligt och inte till speciellt stor hjälp. (Oates, s 301)

18 juli 1978. … Gör anteckningar till Bellefleur. Mer ur Raphaels perspektiv. Men långsamt. Långsamt. Jag vill ägna mig åt det här under månader och år …. (Oates, s 303)

29 juli 1978. … Varför är detta en idealisk dag? Jo, för att jag var slug nog att dela in den i olika aktiviteter. På så sätt kändes det inte som att den flög bort som alla andra och gav mig en känsla av ångest … Tänkte lite på Bellefleur. … Spelade piano i ungefär två och en halv timme (av någon anledning gick det ovanligt bra). … Sedan drog jag upp riktlinjerna för Bellefleur. Och tog en lång promenad i blåsten. Och skrev mitt namn flera hundra gånger.
(Oates signerade böcker för ett förlag. Förf. anm.). (Oates, s 306)

20 oktober 1978. … Har ständigt Bellefleur i tankarna. ”Bakom ryggen hör jag hela tiden” något slags stridsvagn, det spelar knappast någon roll vilken det är. Är jag helt enkelt mycket trött, själsligen … och dessutom fysiskt? (Kom hem i onsdags efter en av de där maratondagarna på Princeton. Konferenser, ett seminarium, ännu en konferens …). … ringde // till Ray … måste tala om för honom att jag inte var säker på att jag ens kunde köra hem, jag kände mig så sjuk, så nära att gå under. (Oates, s 315-16)

27 oktober. … Bellefleur, Bellefleur. Satt i flera timmar och skrev igår, underbara intensiva, tröttsamma och fantastiskt givande, oavbrutna timmar. Och idag känner jag mig fri och mycket uppåt. Fast en tanke får mig att nyktra till: jag är redan på sidan etthundra och min hjältinna är ännu inte född. (Oates, s 317)

10 november 1978. … Av någon anledning tycks jag inte kunna få grepp om livet här (Princeton, förf. anm.). skaffa mig ett genomförbart arbetsschema här. Det verkar som om jag vill skriva hela tiden. Skriva utan uppehåll på Bellefleur. I ett sträck. Det brer ut sig över allting, flyter in i allting, en molande känsla som sliter i mig … av att jag borde arbeta på romanen när jag egentligen gör ett dussin andra saker. Men jag kan inte skriva hela tiden. Jag bör inte skriva hela tiden. Jag borde inte ens tänka på något så hemskt. (Oates, s 319)

… Bellefleur kommer att bli lång. Mycket lång. Den flyter långsamt, trots berättelsens ”tempo”, dess sagoberättande karaktär. Sakta, sakta, sakta. Lugnt. För det är trots allt ingen brådska. (Oates, s 320)

19 november 1978. … Varför ger jag mig i kast med de här donquijotiska, ”ambitiösa” projekten? Jag lovar mig själv att jag, när jag är klar med Bellefleur, ska ägna mig åt lättare, kortare romaner, realistiska romaner av det slag som jag älskar att läsa, och också att skriva. (Oates, s 320)

1 juli 1979. … Har avslutat granskningen av Bellefleur. /…/ Nu ser det ut som om Bellefleur kommer att ges ut våren 1980 – fantastiskt!

18 juli 1979. … Enorm aktivitet igår: till New York City med morgontåget, lämnade det reviderade manuskriptet med Bellefleur till Henry, promenerade till 58th St., åt lunch på Thursdays, promenerade sedan till Metropolitan … (Oates, s 367)

Min kärlek till Bellefleur är så stor, visst, jag skulle tro att jag vill se den lyckligt utgiven … inbunden … publicerad. Ute i världen. På gott och ont. För att detta ska kunna ske måste jag med så gott humör som möjligt acceptera recensenternas oundvikliga missförstånd och gliringar och utan tvekan deras ogillanden också: men jag är säker på att jag kommer att klara av det. För jag har ju trots allt hud som en noshörning … (Oates, s 365)

29 januari 1980. … Här på mitt skrivbord ligger ett förslag till skyddsomslag för Bellefleur. Blekrosa, ”gulligt”, ganska romantiskt … det är knappast min Bellefleur. Vad ska jag göra? (Oates, s 401)

16 februari 1980. … Arbetar med korrekturet till Bellefleur. Jag känner mig ganska förlamad, kan inte bedöma romanen; tycker det är underligt att jag verkligen skrev den förra året, under så stor press. Jag har en känsla av att jag aldrig mer kommer att kunna göra något liknande. (Oates, s 405)

Boken släpps kring halvårsskiftet 1980 och får lysande recensioner, bl a i Sunday Times och Washington Star. Joyce Carol Oates har skrivit många romaner efter det, t ex Blonde (om Marilyn Monroe), We Were the Mulvaneys, Foxfire m.fl.


Källa:
Oates, Joyce Carol, The Journal of Joyce Carol Oates 1973 – 1982, 2007.
(Joyce Carol Oates Dagbok 1973 – 1982, Bonniers 2009, översättning: Ulla Danielsson)