Den amerikanska författarinnan Joyce Carol Oates är mycket produktiv. Hon ser själv faran i detta ständiga flöde av nya titlar. En författare som producerar så snabbt, så mycket, tar risken att inte tas på allvar, dessutom har hennes verk en tendens att svälla ut – 800 sidor är inte ovanligt för Oates. Det hindrar inte att hon varit/är påtänkt för Nobelpriset. Jag har under hösten läst hennes Dagbok 1973 – 1982 (Oates, 2009). Volymen omfattar 560 sidor, och är destillerad ur mer än 4000 maskinskrivna sidor. Denna dagbok för hon alltså parallellt med sitt ständigt pågående författarskap. Kanske är det så att dagboken fungerar som en plats för reflektion, ett inre samtal om den pågående romanen, det pågående äktenskapet, undervisningen, umgänget etc. Själv skriver hon: ” … Det är en frestelse, detta att fördjupa sig i dagboksskrivandet. Att tala direkt och rakt på sak och uppriktigt, utan några mellanliggande röster, utan någon utspädning av energin.”(Oates, s 310). Dagboken är intressant på flera sätt, dels naturligtvis för att man som läsare kommer närmare hennes person och historia, dels för att hon ständigt möter kulturpersonligheter som hon ger snabba porträtt av och även kommenterar. Bland hennes vänner kan nämnas John Updike, Susan Sontag, John Gardner m.fl. Efter att hon första gången träffade Philip Roth år 1974 skrev hon: ” Träffade Philip Roth. Först till hans lägenhet, sedan ut för att äta lunch. Attraktiv, rolig, varm, älskvärd: en mycket behaglig person. Vi talade om böcker, filmer, andra författare, New York City, Philips berömmelse (och dess lustiga konsekvenser) …” (Oates, s 39). Små glimtar av möten, människor, tankar, just sådant som man förväntar sig av en dagbok. Oates är förstås också själv en offentlig person; hon undervisar i litteraturhistoria vid Princeton University, hon ger ständigt ut nya böcker, hon skriver recensioner och artiklar för olika tidskrifter och hon föreläser runt om i landet. En period utsätts hon för en ”stalker” som hon i dagboken benämner mr X, i februari 1980 skriver hon: ” … Det är helt enkelt såhär: den förtäckta, indirekta, nedlåtande och sluga press som X utsätter mig för, i syfte att få mig att hjälpa till att marknadsföra en viss bok. Som inte är någon dålig bok – inte alls. Fast inte heller någon särskilt bra bok … Jag får huvudvärk av att känna mig manipulerad.” (Oates, s 403).
Men det mest intressanta är hennes skapande, hur hon arbetar med sina texter, hur karaktärerna växer fram och hur hon totalt uppslukas av sina fiktiva världar. Hon påverkas rent fysiskt av arbetet, allt från en känsla av lätthet, eufori, till total utmattning, illamående och huvudvärk. När det är som bäst kan det vara såhär: ”27 juli 1981. … Ljuvligt stillsamma dagar. Ostört arbete, timme efter timme, jag är så förhäxad av berättelsen och av det säregna språket /…/ att jag måste tvinga mig att sluta när jag är klar med ett kapitel, att göra en paus och inte fortsätta in i nästa avsnitt. En historia som berättar sig själv … utvecklar sig själv … inom ramarna för handlingen, som är tyrannisk.”. (Oates, s 486).
Dagboken beskriver den kreativa processen från en spirande idé till den dag hon med både lättnad och vemod lämnar manuskriptet till förlaget. Efter en diger roman varvar hon ned med ”lätta texter” d.v.s. noveller, dikter och recensioner. Sedan kommer suget igen efter ett stort komplicerat arbete. Dagboken finns med i alla skeden, ibland är den ett hinder för henne, den är frestande att sjunka ner i, istället för att påbörja en ny roman. I mars 1980 skriver hon: ”…FRÅN OCH MED NU MÅSTE JAG SLUTA SKRIVA I DEN HÄR DAGBOKEN, som jag behöver och tycker om och har varit beroende av …” (Oates, s 412) Hur det nu är så fortsätter hon att föra sin dagbok, och nya romaner tar form mot all förmodan. Hon tycks ha en enorm cyklisk skaparkraft som föder fram nya romanprojekt. Dagboken sätter punkt den 31 december 1982. Vid den här tiden är man på väg ner i en lågkonjunktur, som också påverkar bokmarknaden. Hon avslutar: ”Slutet på 1982 är inte särskilt muntert för litteraturintresserade människor, men vi ska trots allt fira ikväll. Bara det att få ta ett steg in i 1983 är ett stort privilegium."
PS Om du är intresserad av JCO dagboksanteckningar under tillkomsten av en specifik roman – se blogginlägg med titeln: JCO – Bellefleur. DS
Källa:
Oates, Joyce Carol, The Journal of Joyce Carol Oates 1973 – 1982, 2007.
(Joyce Carol Oates Dagbok 1973 – 1982, Bonniers 2009, översättning: Ulla Danielsson)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar