Det snöar fortfarande

Man kan skriva om allting. Man kan ta vilket ord som helst och bygga en text på det ordet - ordet fungerar som avstamp och sedan växer berättelsen fram med byggstenar från din egen verklighet, dina minnen och relationer. Dina fantasier. Det är som en lek. Vi provade den leken, jag och en skrivande vän. Hon valde två ord på måfå, det blev: svartmuskig och snö. Här kommer min berättelse som alltså utgår från orden svartmuskig och snö. Den har växt fram ur mitt hjärtas gömmor.

Det snöar fortfarande

Det snöar när jag går hem. Gatorna är mörka och tomma och jag tänker på svartmuskiga män som kanske lurar i skuggorna. Varför är det alltid svartmuskiga män som överfaller värnlösa kvinnor? I tidningarna alltså. Vad betyder förresten svartmuskig? Det är ett sådant där konstigt ord som man läser i tidningarna. Betyder det att någon är mörkhårig, eller är det något konstigt, muskigt med hyn? Det är så tyst när det snöar, som en annan värld. Jag känner mig också annorlunda på något vis: klokare, lugnare. Jag går i tystnaden och jag vet allting. Jag vet att människorna är där inne i sina hus och lägenheter. De lagar mat till sina barn och de ser på nyheterna och säger till varandra att: usch så mycket våld det har blivit i samhället. Vi brukade också säga sådär, och laga mat till barnen och vika tvätt. Tänk så mycket tvätt det viks på kvällarna. Vika tvätt och titta med ett öga på TV:n. Alla sockor i en stor korg, det går inte att hålla ordning på vems sockor som är vems. Var och en får hitta sina egna sockor i korgen. Udda sockor i en hög för sig, kanske dyker den andra upp efter nästa tvätt.

En cykel hinner ifatt och smyger förbi på gatan, och jag hoppar till för den kom så tyst. Den lämnar smala spår i snön efter sig. Det är en man som cyklar, han hukar över cykeln och man kan inte veta hur han ser ut egentligen. Är han gammal eller ung? Är han svartmuskig? Fryser han? Snön och kylan gör oss ensamma, tänker jag. Vi tvingas att isolera oss i stora jackor och mössor. Inte konstigt att människorna känner sig ängsliga ute i mörkret. Vi ser ju inte ens hur de ser ut som vi möter. Men ändå, jag känner mig inte ängslig ikväll. Jag är som den Stora Modern som vet allt om Livet. Jag vet att förväntningar sällan infrias, jag vet att drömmar är viktiga för att glädjen och viljan ska få näring. Men drömmarna är som dimma över fälten en morgon i september. Den lättar, den lättar och försvinner och du vet inte vart. Du får aldrig veta vad som hände med drömmen. Rätt som det är minns du inte ens vad du drömde om, och om du minns det så ruskar du på huvudet och tänker: hur kunde det vara så viktigt för mig? Du skrattar lite yrvaket.

Det är så enkelt att bo i stan. Det kan gärna snöa, snart kommer plogbilen och gatorna blir som blanka golv. I stan är vintern en utsmyckning, den glittrar och pyntar gator och träd. Vi säger till varandra: titta det har snöat inatt! Så annorlunda allt ser ut. Så går vi in på kontoret, eller i butiken, eller vart vi nu går, och skakar av snön från jackan och sätter på kaffet. Har du sett så vackert det är idag? Det är som ett julkort. Jag minns hur det var att bo på landet, att skotta väg till lagården. Hur det var att ta full fart med bilen och försöka stånga sig igenom snön som lagt sig i långa dyner över vår lilla grusväg. Så gick det inte ändå, det tog tvärstopp och det var absolut inget att göra åt. Bara att gå tillbaka i hjulspåren och hämta hjälp, hämta traktor och linor. Jag minns när vi var insnöade en hel vecka, inte ens mjölkbilen tog sig igenom. Vi fick hälla ut all mjölk - 1200 liter. Barnen kom inte till skolan heller, alla var hemma på gården. På något sätt var det ändå trivsamt, vi hade ved och mat och varandra. Det var som en semester från Den Tickande Tiden. En gåva, varsågod, vila dig från verkligheten. Gå ut och bygg snölyktor – de lyser så vackert på kvällen.

Mamma, pappa, barn. Alla förhåller sig till snön. Barnen leker och rullar i snön. Sen kommer de in som snögubbar och hela hallgolvet blir en sjö när det smälter. Mamman skottar vägar. Från huset till bilen, till lagårn och till pannrummet. Hon skottar och skottar. Pappan pulsar ut i snön och fäller träd i skogen. Varje träd som faller slår upp ett stort snömoln. Han plumsar fram i snön, det är tungt att gå. Han får gräva sig ner runt stammen innan han kan börja fälla med motorsågen. Den lilla hunden ser rolig ut där hon skuttar fram i hans fotspår. Hon försvinner i snön och sedan syns hon igen när hon hoppar till nästa fotspår. Som en liten grå säl dyker hon upp och försvinner igen. Dyker upp och försvinner …

För många år sedan, när jag väntade vårt första barn, var jag med honom i skogen. Vi högg timmer för att kunna bygga en ny lagård. Vi hade en lång lista med de dimensioner vi behövde till takstolar och reglar. Han högg och jag drog ihop massaveden och la i högar. Jag blev trött och vi gjorde upp eld. Ibland låg jag och vilade på en timmertrave, insvept i en militärpäls. Jag slumrade men öppnade ögonen när jag hörde ljudet av ett träd som just började falla. Så slumrade jag igen. Ibland lyssnade jag till hela braket av ett träd som föll, utan att öppna ögonen. Jag visste precis vad det var som lät, jag var så trygg där inne i pälsen. Det var vackert i skogen. Vi hade varm blåbärssoppa på termos och smörgåsar. Han brukade leta upp en stock med träröta – då blir träet murket inuti. Han sågade av ett stycke av stocken, kanske 30 cm, och delade biten så att det blev två halvor. Det murkna träet inuti kan man lätt skrapa ur och sedan har man ett stycke kvar som ser ut som en tunnel om man lägger den på marken. Vi la trätunneln över glöden och det blev en fin liten ugn, som gjord för att grilla ostmörgåsar. Osten smälte och det smakade så himmelskt gott därute i vinterskogen.

Jag viker runt hörnet in på min gata, och jag kan känna på tungan hur goda smörgåsarna var – då för länge sen. Osten som smälte och barnet som växte i magen. Det var en tid då drömmarna gick att ta på, de var verkliga som stenar. Det finns inget så vackert som att vänta ett barn tillsammans, och att bygga ett hus tillsammans. Att dela en ostsmörgås, eller två, i skogen. Allt det fick jag uppleva, och det bär jag inom mig som en hemlig skatt. Nu ser jag porten och det står en cykel lutad mot väggen. Det brukar det inte göra. Det måste vara samma cykel som körde förbi mig förut, cykelspåren ringlar sig framför mig som om de visade vägen. När jag kommer fram till porten ser jag en rörelse, det står en man där innanför i trappuppgången. Det är utan tvekan mannen på cykeln, jag känner igen hans jacka. Jag rycker till och blir faktiskt rädd – där står en sån där ”svartmuskig man” i min egen port. Jag tvekar en sekund, sedan skakar jag av mig obehaget och skjuter upp porten. Jag trycker på ljusknappen och lyfter blicken för att se honom stint i ögonen. Det vet ju alla att trollen dör i solljus.

Han står där och ser tillbaka på mig, han är lite lagom svartmuskig och i hans ögon ser jag skogen spegla sig och snön falla mjukt som ängsull. Glädjen skjuter som en ljusstråle genom hela kroppen. Det är han, det är han som varit borta så länge att jag slutat räkna dagarna och åren. Han står i min port och vi säger ingenting. Jag ser rakt in i hans klarblå ögon och sedan tar jag hans stora arbetshand och lägger den mot min kind. Han ler och jag blinkar bort tårarna. Vi står där, och utanför porten snöar det fortfarande.