söndag 24 april 2011

Paradigmskifte (2008)

Ingen kan säga att jag inte försökte. Så tänkte hon, om och om igen. Ett mantra, ett försvar, ett distanserande till det långsamma förlopp som obarmhärtigt lett henne dit hon var nu. Hon kände sig lurad, som om hon lurats att tro att hon själv kunnat styra över sitt liv. Som om hon varit ett naivt barn som med öppna ögon gått mot undergången utan att förstå, utan att se. Det var som vägen varit utstakad för henne, och det långt innan hon ens varit född. Hon hade vandrat den vägen, hon hade plockat de vackraste blommor utmed den vägen, och hon hade inte försökt vända eller fly åt sidorna. Hon hade varit som ett lydigt barn.

Ingen kan säga att jag inte försökte. Men hade hon verkligen försökt? Var det inte snarare så att hon inte sett faran, hur den som en ständigt närvarande vallhund vallat henne mot undergången, ganska stillsamt, inte direkt ovänligt, men ändå obevekligt. När hon nu såg tillbaka så var det tydligt, hon kunde i detalj följa sin väg och hur hon på ett omärkligt, subtilt sätt förmåtts hålla riktningen. Hur hade hon kunnat vara så blind?

Nej, ingen kan säga att jag inte försökte, tänkte hon igen. Men sanningen är att jag faktiskt aldrig försökte, jag har aldrig försökt att bryta mig loss. Det berodde på att jag inte begrep att jag borde försöka, tänkte hon vidare, att jag borde ha protesterat, slagits och sprungit för mitt liv. Hon såg det klart nu och hon kände sig så dum, framför allt kände hon sig dum. Lurad. Hon hade aldrig varit en rebell, inte den som tog strid för sina intressen eller för den delen, för högre ideal av vad slag det vara månde. Tvärtom hade hon alltid tyckt att människor som ifrågasatte var ganska tröttsamma. Alltid skulle de diskutera, de störde vardagen och livet, de invanda rollerna och rutinerna. Hon tyckte om att veta hur tillvaron fungerade, vilka regler som gällde och vem som gjorde vad. Om man bara lärde sig spelets regler så fungerade allt och man kunde ägna sig åt sina uppgifter. Om man bara uppförde sig väl så uppförde sig andra väl tillbaka. Så hade hon resonerat.

Inte utmana makterna, inte utmana, varför hade hon alltid burit på denna rädsla? Hur kunde det komma sig att hon bar på denna rädsla när hon inte erkände makternas existens? Hade hon ändå vetat, hade hon hela tiden någonstans vetat att det fanns makter som var långt starkare? Hade makterna varit så självklara att hon inte ens hade formulerat dem för sig själv? Hur kunde man annars förklara hennes strategi som gick ut på att göra ”rätt”, att vara till lags. Ju mer hon tänkte i de här nya banorna desto mer gick det upp för henne att hon hela sitt liv betett sig som en förtryckt människa. Hon hade varit ständigt vaksam, ständigt beredd att böja sitt huvud för straffet. Hon insåg nu att när andra människor protesterat så hade det också väckt hennes rädsla. När andra utmanade makterna så drabbades hon av samma paralyserande rädsla som om det varit hon själv. Det märkliga var, att hon aldrig någonsin, fram tills denna dag, förstått att hon bar på en fruktan.

Paradigmskifte. Ordet kom för henne, ett paradigmskifte på det personliga planet. En så omvälvande förändring av de grundläggande förutsättningarna, att ingenting mera blir sig likt. Som om solen började lysa på natten och dagen istället blev mörk. Då måste allt liv ställa om sig efter den nya ordningen. En ny ordning. Hur skulle hennes liv bli nu? Nu när hon visste, nu kunde hon inte vända tillbaka. Hon såg ut genom fönstret och tänkte länge. Nu börjar den stora striden. Nu skulle hon för första gången utmana makterna. Nu skulle hon börja leva.

söndag 20 mars 2011

Penguin gjorde god litteratur till ett varumärke

Intressant om bokförlaget Penguin - och dess betydelse för att sprida god litteratur till "de breda folklagren" genom billiga pocketböcker som såldes på tågstationer och i gathörn.

(klicka på den understrukna texten ovan för att komma till artikeln)

"Själva skapelsemyten börjar på en tågstation i 30-talets England. Efter en week-end i Exeter hos Agatha Christie och hennes man, kunde den unge förläggaren Lane inte hitta någon lämplig lektyr för resan tillbaka till London. Där och då föddes idén till Penguin Books. Att återutge välkänd, kvalitativ skön- och facklitteratur, publicera den i attraktiva och smakfulla paperback-utgåvor och sälja dem för en sixpenny styck, vilket 1934 var priset för ett paket cigaretter."

onsdag 26 januari 2011

Pennstumpen läser: Det andra könet av Simone de Beauvoir



Vi läser samma bok - på samma gång - om du vill vara med? Dags för klassikern Det andra könet som utkom 1949. Författaren heter Simone de Beauvoir, och romanen gavs ut oavkortad på svenska först 2002 (det finns tidigare avkortade översättningar). Utgåvan 2002 är alltså oavkortad och i nyöversättning av Åsa Moberg och Adam Inczédy-Gombos. Det är den översättningen vi läser - den sträcker sig över mer än 800 sidor, det ska väl räcka ett slag. Åsa Moberg skrev dessutom en egen bok, en sorts inre dialog med Simone de Beauvoir. Den gavs ut några år senare, med titeln: Simone och jag: tankar kring Simone de Beauvoir.

Det andra könet är en bok som var banbrytande på sin tid. Jag har inte läst den och det är en anledning så god som någon att läsa den. Tycker jag. En bok som många menar har förändrat världen vill man gärna uppleva och bilda sig en uppfattning om.

Mycket finns skrivet om Simone de Beauvoir och hennes relation till Jean-Paul Sartre (filosof och existentialist). De var båda intellektuella och träffade varandra redan under studietiden. Deras relation varade hela livet, men var bitvis stormig, och utvecklades till ett "öppet förhållande". Under mellankrigstiden var paret tongivande i intellektuella franska kretsar och tog stark ställning mot borgerligheten.

Simone de Beauvoir var en författare och filosof och en tidig feminist. Hennes bakgrund var högborgerlig men familjen drabbades av konkurs under mellankrigstiden vilket måste ha varit både skrämmande och på ett högst påtagligt sätt förändrat livet och möjligheterna. Hennes skarpa blick för kvinnors utsatthet bottnar i egna erfarenheter.

Skriv en rad om du vill vara med i fältet för kommentarer. Vi har också tillgång till en Facebookgrupp där vi kan diskutera läsningen av boken. Registrera dig som "följare" på bloggen så läggs du till Facebook - det är en sluten grupp endast för medlemmar. Förutsättningen för att du ska kunna läggas till Facebookgruppen är att du själv är registrerad på Facebook (annars funkar det inte). Självklart behöver du inte gå med där för att vara med och läsa tillsammans!

Happy reading // Kerstin

söndag 23 januari 2011

SvD Vem bestämmer i den litterära verkstaden?

Intressant och djuplodande om relationer mellan författare och förläggare.

Under Strecket 22 januari

lördag 22 januari 2011

Kerstin läser Bellefleur

Att läsa Bellefleur är som att sjunka ner i en ond saga. Du lämnar ditt trygga liv och förflyttas till bergen där Bellefleur Manor tronar som en medeltida fästning. Släkten Bellefleur är som rök – den finns överallt, i alla tider. Romanen spänner över flera generationer. Männen rider, jagar, gör affärer och konsumerar kvinnor. En och annan särling kryddar anrättningen – någon lever som en eremit i bergen, en annan är Guds sändebud och poet. Utskrattad, hånad men stoiskt hängiven ”saken”. Kvinnorna finns också där, mest inomhus förstås, och gifta med den eller den mannen – Leah t.ex. är en kraftfull kvinna med långt tjockt hår som skiftar i guld och rött. Hon är som en fruktbarhetens gudinna och gift med sin kusin, båda rakt nedstigande från Jean-Pierre Bellefleur.

Romanen är uppbyggd i distinkta kapitel, som vart och ett är sin egna lilla berättelse. Flera kapitel har varit publicerade som självständiga noveller. Fokus flyttar från en person i ett kapitel till en annan person i ett annat kapitel. Även tidsperspektivet varierar och läsningen är som att lägga ett stort pussel. En stund pusslar man uppe i högra hörnet, sedan lossnar det och faller på plats i mitten, sedan är man uppe i hörnet och försöker igen. Det är ett ovanligt grepp, åtminstone för mig tar det tid att riktigt sjunka in i romanen. Efter 300 sidor börjar läsningen flyta på och jag slutar spjärna emot. Det är ungefär som forsränning. Ingen idé att analysera eller vara alltför kritisk. Säkrast att spara på krafterna, romanen är ett bra stycke över 500 sidor.

Skådeplatsen är en stor lantegendom i bergen, men också omisskännligt Amerika och en god del amerikansk historia. Nybyggare, indianer, lycksökare, religiösa grupper och en blandning av europeiska kulturer i nya miljöer. Spännande och insiktsfullt, säkert grundat på omsorgsfull research av författaren. Denna historiska gobeläng överraskar ständigt med sagobetonade inslag – en spindel stor som en knytnäve, en man som försvinner i en spegel – försvinner för alltid. Naturen är ständigt närvarande. Den växer och slingrar sig och ruttnar och jäser. Grumliga vattensamlingar med sugande, hypnotiska krafter ligger tysta, men – nästa år har de flyttat på sig, ligger inte kvar, ligger någon annanstans. Människorna är på samma sätt, de är påträngande viljestarka, passionerade och giriga. Släkten Bellefleur är stor, den är stolt, man håller ihop – och ändå. Där dog en stackare en kvalfull död, och snart är han glömd. Livet forsar vidare. Ett litet barn förs bort av en fågel, en jättefågel. Livet går vidare, nya barn, andra barn, som blir stora, som blir gamla, som slutar sina dagar och förhoppningsvis hamnar på Bellefleurs privata kyrkogård. Dock, inte alla har den turen – långt ifrån alla!

Oates skriver en mångordig, pratsam engelska. Jag tänker på mina svensklärare en gång i tiden. Korta av! - inte så långa meningar! Det ska erkännas att jag har tänkt detsamma, en och flera gånger, under läsningen. För att ge ett exempel: ”The mare´s name (däremellan kommer 134 ord, 17 kommatecken och 4 parenteser) was Angel” (s 89).

// Kerstin Söderlund

Britta läser Bellefleur

Bellefleur en fascinerande släktsaga som sträcker sig över mer än 200 år. Historierna vävs in i varandra och som i ett pussel så växer historien fram. Redan i det inledande släktträdet får läsaren fundera över vad som hände den andra generationens Bellefleur 1825 när farfar, far och tre barn dog samtidigt. Det tar nästan hela boken innan den händelsen klarnat.

Det övernaturliga är ständigt närvarande och tiden uppför sig inte som vi är vana i verkliga livet. Berättarperspektivet och tidsperspektivet skiftar hela tiden och det är inte alltid kristallklart i vilken tid vi befinner oss. Det framgår inte heller exakt när ”nutiden” utspelar sig, efter Raphael som är född 1830 anges inga födelseår. Tideräkningen i berättelsens nutid relaterar till Germaines födelse och hennes första år, men även den är märklig och diffus. Vart och ett av de fem huvudavsnitten i boken utgör ett år i Germaines liv, i det första är hon foster. Ett år före Germaines födelse är syskonen Christabel och Bromwell 5 år och när Germaine i bokens slut fyller fyra är Christabel gift och separerad och lever med en man. Också den jämnåriga Little Goldie lever en vuxen kvinnas liv med en Bellefleurkusin.

Redan i det första kapitlet, där den yttre berättelsen handlar om den natt när Germaine blir till, tolv månader innan hon föds efter tio månaders graviditet, det stormar och en katt kommer till huset, får vi i utvikningar veta en hel del om släkten Bellefleur och dess våldsamma och märkliga historia. Dramatiska referat och många adjektiv bidrar till det känslosamma berättandet som för tankar till romantiken. Patriarken Raphael har betytt mycket för släktens utveckling men han beskrivs främst indirekt, som i de första avsnitten när hans roll i huset skildras, hur släkten kom dit, huset byggdes och hur det senare förfallit.

Bellefleur är en krönika över en släkt i romantisk, gotisk stil, men också en exposé över samhällsutvecklingen i nordöstra USA. Släktens uppgång och fall i affärer, strider med arbetare, det tunga och slitsamma arbetet med frukskörd, arbetarnas uppror, allt skildras från ett ägarperspektiv.

Männen, med Germaines pappa Gideon i spetsen är karlakarlar, som roar sig med kvinnor, hästar och jakt. Gidoens liv, med episoden där han och Ewan våldför sig på Little Goldie för att sedan införliva henne med barnaskaran i hemmet, hans skuld i vännens död i hästkapplöpning, hans illegitima dotter Cassandras våldsamma död, allt detta blir till slut för mycket även för honom och leder till den slutliga katastrofen där allt går under och utplånas.

En hjältinna är Leah, Germaines mamma. Det är hon som tar tag i situationen och försöker återställa huset och företag till dess forna glans, inte utan framgång. Hon beskrivs i första kapitlet: “an exceptionally tall woman, tall and strong an full-bodied, her long legs superbly muscled, her neck columnar, her thick braid of dark. burnished-red hair falling between her shoulder blades, heavily, to the very small of her back. a beautiful giantess upon whose deep-set eyes and long straight Roman nose and slightly parted fleshy lips …”.Är detta en mänsklig varelse, eller en amason?

Våldsamheter, slagsmål, våldtäkt och ond bråd död, inte undra på att Joyce Carol Oates tyckte att det rosa omslaget kanske styrde förväntningarna fel! En häftig och maffig läsupplevelse väntar den som ger sig i kast med släkten Bellefleur!

// Britta Johansson

söndag 7 november 2010

Joyce Carol Oates Dagbok 1973 - 1982


Den amerikanska författarinnan Joyce Carol Oates är mycket produktiv. Hon ser själv faran i detta ständiga flöde av nya titlar. En författare som producerar så snabbt, så mycket, tar risken att inte tas på allvar, dessutom har hennes verk en tendens att svälla ut – 800 sidor är inte ovanligt för Oates. Det hindrar inte att hon varit/är påtänkt för Nobelpriset. Jag har under hösten läst hennes Dagbok 1973 – 1982 (Oates, 2009). Volymen omfattar 560 sidor, och är destillerad ur mer än 4000 maskinskrivna sidor. Denna dagbok för hon alltså parallellt med sitt ständigt pågående författarskap. Kanske är det så att dagboken fungerar som en plats för reflektion, ett inre samtal om den pågående romanen, det pågående äktenskapet, undervisningen, umgänget etc. Själv skriver hon: ” … Det är en frestelse, detta att fördjupa sig i dagboksskrivandet. Att tala direkt och rakt på sak och uppriktigt, utan några mellanliggande röster, utan någon utspädning av energin.”(Oates, s 310). Dagboken är intressant på flera sätt, dels naturligtvis för att man som läsare kommer närmare hennes person och historia, dels för att hon ständigt möter kulturpersonligheter som hon ger snabba porträtt av och även kommenterar. Bland hennes vänner kan nämnas John Updike, Susan Sontag, John Gardner m.fl. Efter att hon första gången träffade Philip Roth år 1974 skrev hon: ” Träffade Philip Roth. Först till hans lägenhet, sedan ut för att äta lunch. Attraktiv, rolig, varm, älskvärd: en mycket behaglig person. Vi talade om böcker, filmer, andra författare, New York City, Philips berömmelse (och dess lustiga konsekvenser) …” (Oates, s 39). Små glimtar av möten, människor, tankar, just sådant som man förväntar sig av en dagbok. Oates är förstås också själv en offentlig person; hon undervisar i litteraturhistoria vid Princeton University, hon ger ständigt ut nya böcker, hon skriver recensioner och artiklar för olika tidskrifter och hon föreläser runt om i landet. En period utsätts hon för en ”stalker” som hon i dagboken benämner mr X, i februari 1980 skriver hon: ” … Det är helt enkelt såhär: den förtäckta, indirekta, nedlåtande och sluga press som X utsätter mig för, i syfte att få mig att hjälpa till att marknadsföra en viss bok. Som inte är någon dålig bok – inte alls. Fast inte heller någon särskilt bra bok … Jag får huvudvärk av att känna mig manipulerad.” (Oates, s 403).

Men det mest intressanta är hennes skapande, hur hon arbetar med sina texter, hur karaktärerna växer fram och hur hon totalt uppslukas av sina fiktiva världar. Hon påverkas rent fysiskt av arbetet, allt från en känsla av lätthet, eufori, till total utmattning, illamående och huvudvärk. När det är som bäst kan det vara såhär: ”27 juli 1981. … Ljuvligt stillsamma dagar. Ostört arbete, timme efter timme, jag är så förhäxad av berättelsen och av det säregna språket /…/ att jag måste tvinga mig att sluta när jag är klar med ett kapitel, att göra en paus och inte fortsätta in i nästa avsnitt. En historia som berättar sig själv … utvecklar sig själv … inom ramarna för handlingen, som är tyrannisk.”. (Oates, s 486).

Dagboken beskriver den kreativa processen från en spirande idé till den dag hon med både lättnad och vemod lämnar manuskriptet till förlaget. Efter en diger roman varvar hon ned med ”lätta texter” d.v.s. noveller, dikter och recensioner. Sedan kommer suget igen efter ett stort komplicerat arbete. Dagboken finns med i alla skeden, ibland är den ett hinder för henne, den är frestande att sjunka ner i, istället för att påbörja en ny roman. I mars 1980 skriver hon: ”…FRÅN OCH MED NU MÅSTE JAG SLUTA SKRIVA I DEN HÄR DAGBOKEN, som jag behöver och tycker om och har varit beroende av …” (Oates, s 412) Hur det nu är så fortsätter hon att föra sin dagbok, och nya romaner tar form mot all förmodan. Hon tycks ha en enorm cyklisk skaparkraft som föder fram nya romanprojekt. Dagboken sätter punkt den 31 december 1982. Vid den här tiden är man på väg ner i en lågkonjunktur, som också påverkar bokmarknaden. Hon avslutar: ”Slutet på 1982 är inte särskilt muntert för litteraturintresserade människor, men vi ska trots allt fira ikväll. Bara det att få ta ett steg in i 1983 är ett stort privilegium."


PS Om du är intresserad av JCO dagboksanteckningar under tillkomsten av en specifik roman – se blogginlägg med titeln: JCO – Bellefleur. DS


Källa:
Oates, Joyce Carol, The Journal of Joyce Carol Oates 1973 – 1982, 2007.
(Joyce Carol Oates Dagbok 1973 – 1982, Bonniers 2009, översättning: Ulla Danielsson)