Joyce Carol Oates Dagbok 1973 - 1982

Den amerikanska författarinnan Joyce Carol Oates är mycket produktiv. Hon ser själv faran i detta ständiga flöde av nya titlar. En författare som producerar så snabbt, så mycket, tar risken att inte tas på allvar, dessutom har hennes verk en tendens att svälla ut – 800 sidor är inte ovanligt för Oates. Det hindrar inte att hon varit/är påtänkt för Nobelpriset. Jag har under hösten läst hennes Dagbok 1973 – 1982 (Oates, 2009). Volymen omfattar 560 sidor, och är destillerad ur mer än 4000 maskinskrivna sidor. Denna dagbok för hon alltså parallellt med sitt ständigt pågående författarskap. Kanske är det så att dagboken fungerar som en plats för reflektion, ett inre samtal om den pågående romanen, det pågående äktenskapet, undervisningen, umgänget etc. Själv skriver hon: ” … Det är en frestelse, detta att fördjupa sig i dagboksskrivandet. Att tala direkt och rakt på sak och uppriktigt, utan några mellanliggande röster, utan någon utspädning av energin.”(Oates, s 310). Dagboken är intressant på flera sätt, dels naturligtvis för att man som läsare kommer närmare hennes person och historia, dels för att hon ständigt möter kulturpersonligheter som hon ger snabba porträtt av och även kommenterar. Bland hennes vänner kan nämnas John Updike, Susan Sontag, John Gardner m.fl. Efter att hon första gången träffade Philip Roth år 1974 skrev hon: ” Träffade Philip Roth. Först till hans lägenhet, sedan ut för att äta lunch. Attraktiv, rolig, varm, älskvärd: en mycket behaglig person. Vi talade om böcker, filmer, andra författare, New York City, Philips berömmelse (och dess lustiga konsekvenser) …” (Oates, s 39). Små glimtar av möten, människor, tankar, just sådant som man förväntar sig av en dagbok. Oates är förstås också själv en offentlig person; hon undervisar i litteraturhistoria vid Princeton University, hon ger ständigt ut nya böcker, hon skriver recensioner och artiklar för olika tidskrifter och hon föreläser runt om i landet. En period utsätts hon för en ”stalker” som hon i dagboken benämner mr X, i februari 1980 skriver hon: ” … Det är helt enkelt såhär: den förtäckta, indirekta, nedlåtande och sluga press som X utsätter mig för, i syfte att få mig att hjälpa till att marknadsföra en viss bok. Som inte är någon dålig bok – inte alls. Fast inte heller någon särskilt bra bok … Jag får huvudvärk av att känna mig manipulerad.” (Oates, s 403).

Men det mest intressanta är hennes skapande, hur hon arbetar med sina texter, hur karaktärerna växer fram och hur hon totalt uppslukas av sina fiktiva världar. Hon påverkas rent fysiskt av arbetet, allt från en känsla av lätthet, eufori, till total utmattning, illamående och huvudvärk. När det är som bäst kan det vara såhär: ”27 juli 1981. … Ljuvligt stillsamma dagar. Ostört arbete, timme efter timme, jag är så förhäxad av berättelsen och av det säregna språket /…/ att jag måste tvinga mig att sluta när jag är klar med ett kapitel, att göra en paus och inte fortsätta in i nästa avsnitt. En historia som berättar sig själv … utvecklar sig själv … inom ramarna för handlingen, som är tyrannisk.”. (Oates, s 486).

Dagboken beskriver den kreativa processen från en spirande idé till den dag hon med både lättnad och vemod lämnar manuskriptet till förlaget. Efter en diger roman varvar hon ned med ”lätta texter” d.v.s. noveller, dikter och recensioner. Sedan kommer suget igen efter ett stort komplicerat arbete. Dagboken finns med i alla skeden, ibland är den ett hinder för henne, den är frestande att sjunka ner i, istället för att påbörja en ny roman. I mars 1980 skriver hon: ”…FRÅN OCH MED NU MÅSTE JAG SLUTA SKRIVA I DEN HÄR DAGBOKEN, som jag behöver och tycker om och har varit beroende av …” (Oates, s 412) Hur det nu är så fortsätter hon att föra sin dagbok, och nya romaner tar form mot all förmodan. Hon tycks ha en enorm cyklisk skaparkraft som föder fram nya romanprojekt. Dagboken sätter punkt den 31 december 1982. Vid den här tiden är man på väg ner i en lågkonjunktur, som också påverkar bokmarknaden. Hon avslutar: ”Slutet på 1982 är inte särskilt muntert för litteraturintresserade människor, men vi ska trots allt fira ikväll. Bara det att få ta ett steg in i 1983 är ett stort privilegium."


PS Om du är intresserad av JCO dagboksanteckningar under tillkomsten av en specifik roman – se blogginlägg med titeln: JCO – Bellefleur. DS


Källa:
Oates, Joyce Carol, The Journal of Joyce Carol Oates 1973 – 1982, 2007.
(Joyce Carol Oates Dagbok 1973 – 1982, Bonniers 2009, översättning: Ulla Danielsson)

JCO - tillkomsten av Bellefleur

Utdrag ur Joyce Carol Oates Dagbok 1973 – 1982, som beskriver processen att skriva romanen Bellefleur.

11 juni 1978. … Tankar i vår paradisiska sommarträdgård: en mycket stor roman i tre delar, Bellefleur/Mahalaleel; den första delen återgiven som en fullständig fantasibild (som något som skulle kunna passa för ett mycket litet barns föreställningsvärld), den andra delen mer realistisk och den tredje nästan naturalistisk då Germaine stiger ut i en vuxen människas medvetande. Jag föreställer mig exakt 1000 sidor, 333,3 sidor i varje roman. (Oates, s 296)

2 juli 1978. Under flera timmar igår & sedan dessutom idag på förmiddagen har jag till sist ägnat mig åt att skissa upp Bellefleur. Och gjort anteckningar om personerna, om händelser, teman, motiv. Korshänvisningar. Familjens bakgrund. Härstamning, släktträd. Den horisontella handlingen (i nutid), det vertikala rutnätet. Uppiggad. Men jag vill gå långsamt fram. Kanske inte börja med själva skrivandet förrän i september. … jag måste redan ha anteckningar till 1000 sidor. Det är så underbart, så överdådigt att få fördjupa sig i ett arbete som är så sammansatt och så utmanande att det kommer ta mig ett år eller mer att slutföra. Jag måste ta det långsamt med Bellefleur. Det är hela tanken med Bellefleur. (Oates, s 300)

3 juli 1978. Bellefleur, Bellefleur. Förtrollande, skrämmande. … Jag tänker mig 800 sidor. Mer eller mindre uppdelade i fyra avsnitt. Ett för varje ”år” av Germaines liv. Varje avsnitt ska omfatta cirka tio ”kapitel” eller samlingar med röster. …(Oates, s 300)

Drömmar virvlade omkring. Bellefleur. ”Rygga inte tillbaka för att röra vid ett lik”, var en speciell tillsägelse i något nu bortglömt fragment av en dröm. Mitt undermedvetna, hur det nu är, är verkligen aktivt när det gäller den nya romanen, men vad det har att erbjuda är … tja, mycket underligt och inte till speciellt stor hjälp. (Oates, s 301)

18 juli 1978. … Gör anteckningar till Bellefleur. Mer ur Raphaels perspektiv. Men långsamt. Långsamt. Jag vill ägna mig åt det här under månader och år …. (Oates, s 303)

29 juli 1978. … Varför är detta en idealisk dag? Jo, för att jag var slug nog att dela in den i olika aktiviteter. På så sätt kändes det inte som att den flög bort som alla andra och gav mig en känsla av ångest … Tänkte lite på Bellefleur. … Spelade piano i ungefär två och en halv timme (av någon anledning gick det ovanligt bra). … Sedan drog jag upp riktlinjerna för Bellefleur. Och tog en lång promenad i blåsten. Och skrev mitt namn flera hundra gånger.
(Oates signerade böcker för ett förlag. Förf. anm.). (Oates, s 306)

20 oktober 1978. … Har ständigt Bellefleur i tankarna. ”Bakom ryggen hör jag hela tiden” något slags stridsvagn, det spelar knappast någon roll vilken det är. Är jag helt enkelt mycket trött, själsligen … och dessutom fysiskt? (Kom hem i onsdags efter en av de där maratondagarna på Princeton. Konferenser, ett seminarium, ännu en konferens …). … ringde // till Ray … måste tala om för honom att jag inte var säker på att jag ens kunde köra hem, jag kände mig så sjuk, så nära att gå under. (Oates, s 315-16)

27 oktober. … Bellefleur, Bellefleur. Satt i flera timmar och skrev igår, underbara intensiva, tröttsamma och fantastiskt givande, oavbrutna timmar. Och idag känner jag mig fri och mycket uppåt. Fast en tanke får mig att nyktra till: jag är redan på sidan etthundra och min hjältinna är ännu inte född. (Oates, s 317)

10 november 1978. … Av någon anledning tycks jag inte kunna få grepp om livet här (Princeton, förf. anm.). skaffa mig ett genomförbart arbetsschema här. Det verkar som om jag vill skriva hela tiden. Skriva utan uppehåll på Bellefleur. I ett sträck. Det brer ut sig över allting, flyter in i allting, en molande känsla som sliter i mig … av att jag borde arbeta på romanen när jag egentligen gör ett dussin andra saker. Men jag kan inte skriva hela tiden. Jag bör inte skriva hela tiden. Jag borde inte ens tänka på något så hemskt. (Oates, s 319)

… Bellefleur kommer att bli lång. Mycket lång. Den flyter långsamt, trots berättelsens ”tempo”, dess sagoberättande karaktär. Sakta, sakta, sakta. Lugnt. För det är trots allt ingen brådska. (Oates, s 320)

19 november 1978. … Varför ger jag mig i kast med de här donquijotiska, ”ambitiösa” projekten? Jag lovar mig själv att jag, när jag är klar med Bellefleur, ska ägna mig åt lättare, kortare romaner, realistiska romaner av det slag som jag älskar att läsa, och också att skriva. (Oates, s 320)

1 juli 1979. … Har avslutat granskningen av Bellefleur. /…/ Nu ser det ut som om Bellefleur kommer att ges ut våren 1980 – fantastiskt!

18 juli 1979. … Enorm aktivitet igår: till New York City med morgontåget, lämnade det reviderade manuskriptet med Bellefleur till Henry, promenerade till 58th St., åt lunch på Thursdays, promenerade sedan till Metropolitan … (Oates, s 367)

Min kärlek till Bellefleur är så stor, visst, jag skulle tro att jag vill se den lyckligt utgiven … inbunden … publicerad. Ute i världen. På gott och ont. För att detta ska kunna ske måste jag med så gott humör som möjligt acceptera recensenternas oundvikliga missförstånd och gliringar och utan tvekan deras ogillanden också: men jag är säker på att jag kommer att klara av det. För jag har ju trots allt hud som en noshörning … (Oates, s 365)

29 januari 1980. … Här på mitt skrivbord ligger ett förslag till skyddsomslag för Bellefleur. Blekrosa, ”gulligt”, ganska romantiskt … det är knappast min Bellefleur. Vad ska jag göra? (Oates, s 401)

16 februari 1980. … Arbetar med korrekturet till Bellefleur. Jag känner mig ganska förlamad, kan inte bedöma romanen; tycker det är underligt att jag verkligen skrev den förra året, under så stor press. Jag har en känsla av att jag aldrig mer kommer att kunna göra något liknande. (Oates, s 405)

Boken släpps kring halvårsskiftet 1980 och får lysande recensioner, bl a i Sunday Times och Washington Star. Joyce Carol Oates har skrivit många romaner efter det, t ex Blonde (om Marilyn Monroe), We Were the Mulvaneys, Foxfire m.fl.


Källa:
Oates, Joyce Carol, The Journal of Joyce Carol Oates 1973 – 1982, 2007.
(Joyce Carol Oates Dagbok 1973 – 1982, Bonniers 2009, översättning: Ulla Danielsson)

Det snöar fortfarande

Man kan skriva om allting. Man kan ta vilket ord som helst och bygga en text på det ordet - ordet fungerar som avstamp och sedan växer berättelsen fram med byggstenar från din egen verklighet, dina minnen och relationer. Dina fantasier. Det är som en lek. Vi provade den leken, jag och en skrivande vän. Hon valde två ord på måfå, det blev: svartmuskig och snö. Här kommer min berättelse som alltså utgår från orden svartmuskig och snö. Den har växt fram ur mitt hjärtas gömmor.

Det snöar fortfarande

Det snöar när jag går hem. Gatorna är mörka och tomma och jag tänker på svartmuskiga män som kanske lurar i skuggorna. Varför är det alltid svartmuskiga män som överfaller värnlösa kvinnor? I tidningarna alltså. Vad betyder förresten svartmuskig? Det är ett sådant där konstigt ord som man läser i tidningarna. Betyder det att någon är mörkhårig, eller är det något konstigt, muskigt med hyn? Det är så tyst när det snöar, som en annan värld. Jag känner mig också annorlunda på något vis: klokare, lugnare. Jag går i tystnaden och jag vet allting. Jag vet att människorna är där inne i sina hus och lägenheter. De lagar mat till sina barn och de ser på nyheterna och säger till varandra att: usch så mycket våld det har blivit i samhället. Vi brukade också säga sådär, och laga mat till barnen och vika tvätt. Tänk så mycket tvätt det viks på kvällarna. Vika tvätt och titta med ett öga på TV:n. Alla sockor i en stor korg, det går inte att hålla ordning på vems sockor som är vems. Var och en får hitta sina egna sockor i korgen. Udda sockor i en hög för sig, kanske dyker den andra upp efter nästa tvätt.

En cykel hinner ifatt och smyger förbi på gatan, och jag hoppar till för den kom så tyst. Den lämnar smala spår i snön efter sig. Det är en man som cyklar, han hukar över cykeln och man kan inte veta hur han ser ut egentligen. Är han gammal eller ung? Är han svartmuskig? Fryser han? Snön och kylan gör oss ensamma, tänker jag. Vi tvingas att isolera oss i stora jackor och mössor. Inte konstigt att människorna känner sig ängsliga ute i mörkret. Vi ser ju inte ens hur de ser ut som vi möter. Men ändå, jag känner mig inte ängslig ikväll. Jag är som den Stora Modern som vet allt om Livet. Jag vet att förväntningar sällan infrias, jag vet att drömmar är viktiga för att glädjen och viljan ska få näring. Men drömmarna är som dimma över fälten en morgon i september. Den lättar, den lättar och försvinner och du vet inte vart. Du får aldrig veta vad som hände med drömmen. Rätt som det är minns du inte ens vad du drömde om, och om du minns det så ruskar du på huvudet och tänker: hur kunde det vara så viktigt för mig? Du skrattar lite yrvaket.

Det är så enkelt att bo i stan. Det kan gärna snöa, snart kommer plogbilen och gatorna blir som blanka golv. I stan är vintern en utsmyckning, den glittrar och pyntar gator och träd. Vi säger till varandra: titta det har snöat inatt! Så annorlunda allt ser ut. Så går vi in på kontoret, eller i butiken, eller vart vi nu går, och skakar av snön från jackan och sätter på kaffet. Har du sett så vackert det är idag? Det är som ett julkort. Jag minns hur det var att bo på landet, att skotta väg till lagården. Hur det var att ta full fart med bilen och försöka stånga sig igenom snön som lagt sig i långa dyner över vår lilla grusväg. Så gick det inte ändå, det tog tvärstopp och det var absolut inget att göra åt. Bara att gå tillbaka i hjulspåren och hämta hjälp, hämta traktor och linor. Jag minns när vi var insnöade en hel vecka, inte ens mjölkbilen tog sig igenom. Vi fick hälla ut all mjölk - 1200 liter. Barnen kom inte till skolan heller, alla var hemma på gården. På något sätt var det ändå trivsamt, vi hade ved och mat och varandra. Det var som en semester från Den Tickande Tiden. En gåva, varsågod, vila dig från verkligheten. Gå ut och bygg snölyktor – de lyser så vackert på kvällen.

Mamma, pappa, barn. Alla förhåller sig till snön. Barnen leker och rullar i snön. Sen kommer de in som snögubbar och hela hallgolvet blir en sjö när det smälter. Mamman skottar vägar. Från huset till bilen, till lagårn och till pannrummet. Hon skottar och skottar. Pappan pulsar ut i snön och fäller träd i skogen. Varje träd som faller slår upp ett stort snömoln. Han plumsar fram i snön, det är tungt att gå. Han får gräva sig ner runt stammen innan han kan börja fälla med motorsågen. Den lilla hunden ser rolig ut där hon skuttar fram i hans fotspår. Hon försvinner i snön och sedan syns hon igen när hon hoppar till nästa fotspår. Som en liten grå säl dyker hon upp och försvinner igen. Dyker upp och försvinner …

För många år sedan, när jag väntade vårt första barn, var jag med honom i skogen. Vi högg timmer för att kunna bygga en ny lagård. Vi hade en lång lista med de dimensioner vi behövde till takstolar och reglar. Han högg och jag drog ihop massaveden och la i högar. Jag blev trött och vi gjorde upp eld. Ibland låg jag och vilade på en timmertrave, insvept i en militärpäls. Jag slumrade men öppnade ögonen när jag hörde ljudet av ett träd som just började falla. Så slumrade jag igen. Ibland lyssnade jag till hela braket av ett träd som föll, utan att öppna ögonen. Jag visste precis vad det var som lät, jag var så trygg där inne i pälsen. Det var vackert i skogen. Vi hade varm blåbärssoppa på termos och smörgåsar. Han brukade leta upp en stock med träröta – då blir träet murket inuti. Han sågade av ett stycke av stocken, kanske 30 cm, och delade biten så att det blev två halvor. Det murkna träet inuti kan man lätt skrapa ur och sedan har man ett stycke kvar som ser ut som en tunnel om man lägger den på marken. Vi la trätunneln över glöden och det blev en fin liten ugn, som gjord för att grilla ostmörgåsar. Osten smälte och det smakade så himmelskt gott därute i vinterskogen.

Jag viker runt hörnet in på min gata, och jag kan känna på tungan hur goda smörgåsarna var – då för länge sen. Osten som smälte och barnet som växte i magen. Det var en tid då drömmarna gick att ta på, de var verkliga som stenar. Det finns inget så vackert som att vänta ett barn tillsammans, och att bygga ett hus tillsammans. Att dela en ostsmörgås, eller två, i skogen. Allt det fick jag uppleva, och det bär jag inom mig som en hemlig skatt. Nu ser jag porten och det står en cykel lutad mot väggen. Det brukar det inte göra. Det måste vara samma cykel som körde förbi mig förut, cykelspåren ringlar sig framför mig som om de visade vägen. När jag kommer fram till porten ser jag en rörelse, det står en man där innanför i trappuppgången. Det är utan tvekan mannen på cykeln, jag känner igen hans jacka. Jag rycker till och blir faktiskt rädd – där står en sån där ”svartmuskig man” i min egen port. Jag tvekar en sekund, sedan skakar jag av mig obehaget och skjuter upp porten. Jag trycker på ljusknappen och lyfter blicken för att se honom stint i ögonen. Det vet ju alla att trollen dör i solljus.

Han står där och ser tillbaka på mig, han är lite lagom svartmuskig och i hans ögon ser jag skogen spegla sig och snön falla mjukt som ängsull. Glädjen skjuter som en ljusstråle genom hela kroppen. Det är han, det är han som varit borta så länge att jag slutat räkna dagarna och åren. Han står i min port och vi säger ingenting. Jag ser rakt in i hans klarblå ögon och sedan tar jag hans stora arbetshand och lägger den mot min kind. Han ler och jag blinkar bort tårarna. Vi står där, och utanför porten snöar det fortfarande.