Joyce Carol Oates Dagbok 1973 - 1982

Den amerikanska författarinnan Joyce Carol Oates är mycket produktiv. Hon ser själv faran i detta ständiga flöde av nya titlar. En författare som producerar så snabbt, så mycket, tar risken att inte tas på allvar, dessutom har hennes verk en tendens att svälla ut – 800 sidor är inte ovanligt för Oates. Det hindrar inte att hon varit/är påtänkt för Nobelpriset. Jag har under hösten läst hennes Dagbok 1973 – 1982 (Oates, 2009). Volymen omfattar 560 sidor, och är destillerad ur mer än 4000 maskinskrivna sidor. Denna dagbok för hon alltså parallellt med sitt ständigt pågående författarskap. Kanske är det så att dagboken fungerar som en plats för reflektion, ett inre samtal om den pågående romanen, det pågående äktenskapet, undervisningen, umgänget etc. Själv skriver hon: ” … Det är en frestelse, detta att fördjupa sig i dagboksskrivandet. Att tala direkt och rakt på sak och uppriktigt, utan några mellanliggande röster, utan någon utspädning av energin.”(Oates, s 310). Dagboken är intressant på flera sätt, dels naturligtvis för att man som läsare kommer närmare hennes person och historia, dels för att hon ständigt möter kulturpersonligheter som hon ger snabba porträtt av och även kommenterar. Bland hennes vänner kan nämnas John Updike, Susan Sontag, John Gardner m.fl. Efter att hon första gången träffade Philip Roth år 1974 skrev hon: ” Träffade Philip Roth. Först till hans lägenhet, sedan ut för att äta lunch. Attraktiv, rolig, varm, älskvärd: en mycket behaglig person. Vi talade om böcker, filmer, andra författare, New York City, Philips berömmelse (och dess lustiga konsekvenser) …” (Oates, s 39). Små glimtar av möten, människor, tankar, just sådant som man förväntar sig av en dagbok. Oates är förstås också själv en offentlig person; hon undervisar i litteraturhistoria vid Princeton University, hon ger ständigt ut nya böcker, hon skriver recensioner och artiklar för olika tidskrifter och hon föreläser runt om i landet. En period utsätts hon för en ”stalker” som hon i dagboken benämner mr X, i februari 1980 skriver hon: ” … Det är helt enkelt såhär: den förtäckta, indirekta, nedlåtande och sluga press som X utsätter mig för, i syfte att få mig att hjälpa till att marknadsföra en viss bok. Som inte är någon dålig bok – inte alls. Fast inte heller någon särskilt bra bok … Jag får huvudvärk av att känna mig manipulerad.” (Oates, s 403).

Men det mest intressanta är hennes skapande, hur hon arbetar med sina texter, hur karaktärerna växer fram och hur hon totalt uppslukas av sina fiktiva världar. Hon påverkas rent fysiskt av arbetet, allt från en känsla av lätthet, eufori, till total utmattning, illamående och huvudvärk. När det är som bäst kan det vara såhär: ”27 juli 1981. … Ljuvligt stillsamma dagar. Ostört arbete, timme efter timme, jag är så förhäxad av berättelsen och av det säregna språket /…/ att jag måste tvinga mig att sluta när jag är klar med ett kapitel, att göra en paus och inte fortsätta in i nästa avsnitt. En historia som berättar sig själv … utvecklar sig själv … inom ramarna för handlingen, som är tyrannisk.”. (Oates, s 486).

Dagboken beskriver den kreativa processen från en spirande idé till den dag hon med både lättnad och vemod lämnar manuskriptet till förlaget. Efter en diger roman varvar hon ned med ”lätta texter” d.v.s. noveller, dikter och recensioner. Sedan kommer suget igen efter ett stort komplicerat arbete. Dagboken finns med i alla skeden, ibland är den ett hinder för henne, den är frestande att sjunka ner i, istället för att påbörja en ny roman. I mars 1980 skriver hon: ”…FRÅN OCH MED NU MÅSTE JAG SLUTA SKRIVA I DEN HÄR DAGBOKEN, som jag behöver och tycker om och har varit beroende av …” (Oates, s 412) Hur det nu är så fortsätter hon att föra sin dagbok, och nya romaner tar form mot all förmodan. Hon tycks ha en enorm cyklisk skaparkraft som föder fram nya romanprojekt. Dagboken sätter punkt den 31 december 1982. Vid den här tiden är man på väg ner i en lågkonjunktur, som också påverkar bokmarknaden. Hon avslutar: ”Slutet på 1982 är inte särskilt muntert för litteraturintresserade människor, men vi ska trots allt fira ikväll. Bara det att få ta ett steg in i 1983 är ett stort privilegium."


PS Om du är intresserad av JCO dagboksanteckningar under tillkomsten av en specifik roman – se blogginlägg med titeln: JCO – Bellefleur. DS


Källa:
Oates, Joyce Carol, The Journal of Joyce Carol Oates 1973 – 1982, 2007.
(Joyce Carol Oates Dagbok 1973 – 1982, Bonniers 2009, översättning: Ulla Danielsson)

JCO - tillkomsten av Bellefleur

Utdrag ur Joyce Carol Oates Dagbok 1973 – 1982, som beskriver processen att skriva romanen Bellefleur.

11 juni 1978. … Tankar i vår paradisiska sommarträdgård: en mycket stor roman i tre delar, Bellefleur/Mahalaleel; den första delen återgiven som en fullständig fantasibild (som något som skulle kunna passa för ett mycket litet barns föreställningsvärld), den andra delen mer realistisk och den tredje nästan naturalistisk då Germaine stiger ut i en vuxen människas medvetande. Jag föreställer mig exakt 1000 sidor, 333,3 sidor i varje roman. (Oates, s 296)

2 juli 1978. Under flera timmar igår & sedan dessutom idag på förmiddagen har jag till sist ägnat mig åt att skissa upp Bellefleur. Och gjort anteckningar om personerna, om händelser, teman, motiv. Korshänvisningar. Familjens bakgrund. Härstamning, släktträd. Den horisontella handlingen (i nutid), det vertikala rutnätet. Uppiggad. Men jag vill gå långsamt fram. Kanske inte börja med själva skrivandet förrän i september. … jag måste redan ha anteckningar till 1000 sidor. Det är så underbart, så överdådigt att få fördjupa sig i ett arbete som är så sammansatt och så utmanande att det kommer ta mig ett år eller mer att slutföra. Jag måste ta det långsamt med Bellefleur. Det är hela tanken med Bellefleur. (Oates, s 300)

3 juli 1978. Bellefleur, Bellefleur. Förtrollande, skrämmande. … Jag tänker mig 800 sidor. Mer eller mindre uppdelade i fyra avsnitt. Ett för varje ”år” av Germaines liv. Varje avsnitt ska omfatta cirka tio ”kapitel” eller samlingar med röster. …(Oates, s 300)

Drömmar virvlade omkring. Bellefleur. ”Rygga inte tillbaka för att röra vid ett lik”, var en speciell tillsägelse i något nu bortglömt fragment av en dröm. Mitt undermedvetna, hur det nu är, är verkligen aktivt när det gäller den nya romanen, men vad det har att erbjuda är … tja, mycket underligt och inte till speciellt stor hjälp. (Oates, s 301)

18 juli 1978. … Gör anteckningar till Bellefleur. Mer ur Raphaels perspektiv. Men långsamt. Långsamt. Jag vill ägna mig åt det här under månader och år …. (Oates, s 303)

29 juli 1978. … Varför är detta en idealisk dag? Jo, för att jag var slug nog att dela in den i olika aktiviteter. På så sätt kändes det inte som att den flög bort som alla andra och gav mig en känsla av ångest … Tänkte lite på Bellefleur. … Spelade piano i ungefär två och en halv timme (av någon anledning gick det ovanligt bra). … Sedan drog jag upp riktlinjerna för Bellefleur. Och tog en lång promenad i blåsten. Och skrev mitt namn flera hundra gånger.
(Oates signerade böcker för ett förlag. Förf. anm.). (Oates, s 306)

20 oktober 1978. … Har ständigt Bellefleur i tankarna. ”Bakom ryggen hör jag hela tiden” något slags stridsvagn, det spelar knappast någon roll vilken det är. Är jag helt enkelt mycket trött, själsligen … och dessutom fysiskt? (Kom hem i onsdags efter en av de där maratondagarna på Princeton. Konferenser, ett seminarium, ännu en konferens …). … ringde // till Ray … måste tala om för honom att jag inte var säker på att jag ens kunde köra hem, jag kände mig så sjuk, så nära att gå under. (Oates, s 315-16)

27 oktober. … Bellefleur, Bellefleur. Satt i flera timmar och skrev igår, underbara intensiva, tröttsamma och fantastiskt givande, oavbrutna timmar. Och idag känner jag mig fri och mycket uppåt. Fast en tanke får mig att nyktra till: jag är redan på sidan etthundra och min hjältinna är ännu inte född. (Oates, s 317)

10 november 1978. … Av någon anledning tycks jag inte kunna få grepp om livet här (Princeton, förf. anm.). skaffa mig ett genomförbart arbetsschema här. Det verkar som om jag vill skriva hela tiden. Skriva utan uppehåll på Bellefleur. I ett sträck. Det brer ut sig över allting, flyter in i allting, en molande känsla som sliter i mig … av att jag borde arbeta på romanen när jag egentligen gör ett dussin andra saker. Men jag kan inte skriva hela tiden. Jag bör inte skriva hela tiden. Jag borde inte ens tänka på något så hemskt. (Oates, s 319)

… Bellefleur kommer att bli lång. Mycket lång. Den flyter långsamt, trots berättelsens ”tempo”, dess sagoberättande karaktär. Sakta, sakta, sakta. Lugnt. För det är trots allt ingen brådska. (Oates, s 320)

19 november 1978. … Varför ger jag mig i kast med de här donquijotiska, ”ambitiösa” projekten? Jag lovar mig själv att jag, när jag är klar med Bellefleur, ska ägna mig åt lättare, kortare romaner, realistiska romaner av det slag som jag älskar att läsa, och också att skriva. (Oates, s 320)

1 juli 1979. … Har avslutat granskningen av Bellefleur. /…/ Nu ser det ut som om Bellefleur kommer att ges ut våren 1980 – fantastiskt!

18 juli 1979. … Enorm aktivitet igår: till New York City med morgontåget, lämnade det reviderade manuskriptet med Bellefleur till Henry, promenerade till 58th St., åt lunch på Thursdays, promenerade sedan till Metropolitan … (Oates, s 367)

Min kärlek till Bellefleur är så stor, visst, jag skulle tro att jag vill se den lyckligt utgiven … inbunden … publicerad. Ute i världen. På gott och ont. För att detta ska kunna ske måste jag med så gott humör som möjligt acceptera recensenternas oundvikliga missförstånd och gliringar och utan tvekan deras ogillanden också: men jag är säker på att jag kommer att klara av det. För jag har ju trots allt hud som en noshörning … (Oates, s 365)

29 januari 1980. … Här på mitt skrivbord ligger ett förslag till skyddsomslag för Bellefleur. Blekrosa, ”gulligt”, ganska romantiskt … det är knappast min Bellefleur. Vad ska jag göra? (Oates, s 401)

16 februari 1980. … Arbetar med korrekturet till Bellefleur. Jag känner mig ganska förlamad, kan inte bedöma romanen; tycker det är underligt att jag verkligen skrev den förra året, under så stor press. Jag har en känsla av att jag aldrig mer kommer att kunna göra något liknande. (Oates, s 405)

Boken släpps kring halvårsskiftet 1980 och får lysande recensioner, bl a i Sunday Times och Washington Star. Joyce Carol Oates har skrivit många romaner efter det, t ex Blonde (om Marilyn Monroe), We Were the Mulvaneys, Foxfire m.fl.


Källa:
Oates, Joyce Carol, The Journal of Joyce Carol Oates 1973 – 1982, 2007.
(Joyce Carol Oates Dagbok 1973 – 1982, Bonniers 2009, översättning: Ulla Danielsson)