Paradigmskifte (2008)

Ingen kan säga att jag inte försökte. Så tänkte hon, om och om igen. Ett mantra, ett försvar, ett distanserande till det långsamma förlopp som obarmhärtigt lett henne dit hon var nu. Hon kände sig lurad, som om hon lurats att tro att hon själv kunnat styra över sitt liv. Som om hon varit ett naivt barn som med öppna ögon gått mot undergången utan att förstå, utan att se. Det var som vägen varit utstakad för henne, och det långt innan hon ens varit född. Hon hade vandrat den vägen, hon hade plockat de vackraste blommor utmed den vägen, och hon hade inte försökt vända eller fly åt sidorna. Hon hade varit som ett lydigt barn.

Ingen kan säga att jag inte försökte. Men hade hon verkligen försökt? Var det inte snarare så att hon inte sett faran, hur den som en ständigt närvarande vallhund vallat henne mot undergången, ganska stillsamt, inte direkt ovänligt, men ändå obevekligt. När hon nu såg tillbaka så var det tydligt, hon kunde i detalj följa sin väg och hur hon på ett omärkligt, subtilt sätt förmåtts hålla riktningen. Hur hade hon kunnat vara så blind?

Nej, ingen kan säga att jag inte försökte, tänkte hon igen. Men sanningen är att jag faktiskt aldrig försökte, jag har aldrig försökt att bryta mig loss. Det berodde på att jag inte begrep att jag borde försöka, tänkte hon vidare, att jag borde ha protesterat, slagits och sprungit för mitt liv. Hon såg det klart nu och hon kände sig så dum, framför allt kände hon sig dum. Lurad. Hon hade aldrig varit en rebell, inte den som tog strid för sina intressen eller för den delen, för högre ideal av vad slag det vara månde. Tvärtom hade hon alltid tyckt att människor som ifrågasatte var ganska tröttsamma. Alltid skulle de diskutera, de störde vardagen och livet, de invanda rollerna och rutinerna. Hon tyckte om att veta hur tillvaron fungerade, vilka regler som gällde och vem som gjorde vad. Om man bara lärde sig spelets regler så fungerade allt och man kunde ägna sig åt sina uppgifter. Om man bara uppförde sig väl så uppförde sig andra väl tillbaka. Så hade hon resonerat.

Inte utmana makterna, inte utmana, varför hade hon alltid burit på denna rädsla? Hur kunde det komma sig att hon bar på denna rädsla när hon inte erkände makternas existens? Hade hon ändå vetat, hade hon hela tiden någonstans vetat att det fanns makter som var långt starkare? Hade makterna varit så självklara att hon inte ens hade formulerat dem för sig själv? Hur kunde man annars förklara hennes strategi som gick ut på att göra ”rätt”, att vara till lags. Ju mer hon tänkte i de här nya banorna desto mer gick det upp för henne att hon hela sitt liv betett sig som en förtryckt människa. Hon hade varit ständigt vaksam, ständigt beredd att böja sitt huvud för straffet. Hon insåg nu att när andra människor protesterat så hade det också väckt hennes rädsla. När andra utmanade makterna så drabbades hon av samma paralyserande rädsla som om det varit hon själv. Det märkliga var, att hon aldrig någonsin, fram tills denna dag, förstått att hon bar på en fruktan.

Paradigmskifte. Ordet kom för henne, ett paradigmskifte på det personliga planet. En så omvälvande förändring av de grundläggande förutsättningarna, att ingenting mera blir sig likt. Som om solen började lysa på natten och dagen istället blev mörk. Då måste allt liv ställa om sig efter den nya ordningen. En ny ordning. Hur skulle hennes liv bli nu? Nu när hon visste, nu kunde hon inte vända tillbaka. Hon såg ut genom fönstret och tänkte länge. Nu börjar den stora striden. Nu skulle hon för första gången utmana makterna. Nu skulle hon börja leva.