Kerstin läser Bellefleur

Att läsa Bellefleur är som att sjunka ner i en ond saga. Du lämnar ditt trygga liv och förflyttas till bergen där Bellefleur Manor tronar som en medeltida fästning. Släkten Bellefleur är som rök – den finns överallt, i alla tider. Romanen spänner över flera generationer. Männen rider, jagar, gör affärer och konsumerar kvinnor. En och annan särling kryddar anrättningen – någon lever som en eremit i bergen, en annan är Guds sändebud och poet. Utskrattad, hånad men stoiskt hängiven ”saken”. Kvinnorna finns också där, mest inomhus förstås, och gifta med den eller den mannen – Leah t.ex. är en kraftfull kvinna med långt tjockt hår som skiftar i guld och rött. Hon är som en fruktbarhetens gudinna och gift med sin kusin, båda rakt nedstigande från Jean-Pierre Bellefleur.

Romanen är uppbyggd i distinkta kapitel, som vart och ett är sin egna lilla berättelse. Flera kapitel har varit publicerade som självständiga noveller. Fokus flyttar från en person i ett kapitel till en annan person i ett annat kapitel. Även tidsperspektivet varierar och läsningen är som att lägga ett stort pussel. En stund pusslar man uppe i högra hörnet, sedan lossnar det och faller på plats i mitten, sedan är man uppe i hörnet och försöker igen. Det är ett ovanligt grepp, åtminstone för mig tar det tid att riktigt sjunka in i romanen. Efter 300 sidor börjar läsningen flyta på och jag slutar spjärna emot. Det är ungefär som forsränning. Ingen idé att analysera eller vara alltför kritisk. Säkrast att spara på krafterna, romanen är ett bra stycke över 500 sidor.

Skådeplatsen är en stor lantegendom i bergen, men också omisskännligt Amerika och en god del amerikansk historia. Nybyggare, indianer, lycksökare, religiösa grupper och en blandning av europeiska kulturer i nya miljöer. Spännande och insiktsfullt, säkert grundat på omsorgsfull research av författaren. Denna historiska gobeläng överraskar ständigt med sagobetonade inslag – en spindel stor som en knytnäve, en man som försvinner i en spegel – försvinner för alltid. Naturen är ständigt närvarande. Den växer och slingrar sig och ruttnar och jäser. Grumliga vattensamlingar med sugande, hypnotiska krafter ligger tysta, men – nästa år har de flyttat på sig, ligger inte kvar, ligger någon annanstans. Människorna är på samma sätt, de är påträngande viljestarka, passionerade och giriga. Släkten Bellefleur är stor, den är stolt, man håller ihop – och ändå. Där dog en stackare en kvalfull död, och snart är han glömd. Livet forsar vidare. Ett litet barn förs bort av en fågel, en jättefågel. Livet går vidare, nya barn, andra barn, som blir stora, som blir gamla, som slutar sina dagar och förhoppningsvis hamnar på Bellefleurs privata kyrkogård. Dock, inte alla har den turen – långt ifrån alla!

Oates skriver en mångordig, pratsam engelska. Jag tänker på mina svensklärare en gång i tiden. Korta av! - inte så långa meningar! Det ska erkännas att jag har tänkt detsamma, en och flera gånger, under läsningen. För att ge ett exempel: ”The mare´s name (däremellan kommer 134 ord, 17 kommatecken och 4 parenteser) was Angel” (s 89).

// Kerstin Söderlund